Det var sjukt länge sen jag skrev i bloggen.. och hade väl inte tänkt börja nu egentligen..
Men så kände jag att det kanske ändå var dags..
har precis haft mitt sista genrep innan jag åker till Köpenhamn för Copenhagen Pole Competition,
2 dagar kvar.. och det känns så JÄVLA BRA!!!
visst, det e smågrejjer som kan finslipa…, och egentligen vill jag byta ut hela numret
och göra tusen andra saker…mer styrke grejjer, mer flexymoves!…. men känslan i kroppen känns bra!
Jag har aldrig varit en dansare.. och ingen som helst bakgrund inom träning,
jag fick till och med IG på idrotten i gymnasiet.. men när jag började träna pole
så hände något.. och nu har jag ett SM brons och imorgon är min andra tävling, som
är ett nordiskt mästerskap (jaa jag säger nordiskt mästerskap iomed att NGPP blev inställt)
För ett par veckor sen så hade jag ångest inför den här tävlingen och ville nästan
att jag skulle skada mig för att kunna droppa ur,, inget funkade och jag
hade väldig prestationsångest då dom andra tävlandena har dansbakgrund, eller har tränat
hela liven, jobbar som poleinstruktörer osv..
och dom ska jag tävla mot? jag som är ganska lat,, aldrig kunnat dansa,, är ganska klen..
gillar att festa lite för mycket och fick IG på gymnastiken. ingen press alls.. haha
Så vad har egentligen ändrats dom senaste veckorna, varför känns det bra nu..
det är egentligen inget jag har gjort
utan jag har nog mer kommit till insikt med hur många andra som är/var som jag..
så många som inte har någon bakgrund inom dans eller annan träning, som känner sig otränade och
jävligt klumpiga på stången..
jag har insett hur jag faktiskt inspirerat folk,och hur många som ser upp till mig och är imponerade av det jag gör..
folk som är som JAG!
kan jag, kan du!
För 1.5 år sen stod jag på en scen för första gången, då tillsammans med Emma, och vi gjorde våran första koreografi
någonsin, Och som ett “danspar” jag hade koreograferat största delen och vi hade tillsammans åstadkommit något som vi
var stolta över, något vi kunde visa upp.. Det var overkligt att få höra att folk fick tårar i ögonen efteråt och att
vi, två klumpiga ickedansare kunde beröra folk på en scen.. då var det så overkligt så jag tackade för komplimangerna
och sen var det inte mer med det,
nu har jag börjat inse.. det jag gör, inspirerar andra! folk vågar ta för sig, folk vågar prova, kasta sig ut och bara göra!
så på lördag gäller det! och jag bryr mig egentligen inte om bra placering, bara jag får göra min grej, och kan inspirera
andra så är jag mer än nöjd!